Thursday, February 22, 2007

Bits and pieces



The house is warm and smells of animal fat. I´ve been melting and cooking birdfood of sheepfat and seeds as it´s supposed to be between -20 and -30°C in some parts of southern Finland tomorrow morning. This day was also magnificent, but I spent it in a red and white shopping-heaven that took me over a frozen sea. Watching the ice break in the bow of the boat just never stops to fascinate. Mmh... and just some months ago there were dolphins under the bow. Not breaking, though...


Let us get back to the beast. I know my upbringing has much to do with why I´m writing this. It was as recently as the day before yesterday that my father reminded me of how much I appreciate his approach to life. He had been working for days and driving hundreds of kilometres for medicine to cure a sheep that was fatally ill. Few sheepfarmers would have done anything else than slaughtered the animal at that point. But the woolly lady seems to be getting better, and there still might be a chance that she gives birth next month.
Except for parents with respect for life there has also been a number of animals that have had an especially fine way of pointing out the differences between human and other beeing by taking their space and right and living out their individuality. It´s interesting – there has been so many sheep, turkeys, cats, dogs, lizards and snakes, geese and chickens, rabbits and doves,- but one that appears in my mind now is, or was, a magpie. He came as a dirty and injured youngster, got a new 180 cm tall mother with beard, and mainly grew up on dogfood (you would be amazed to see how much sausage can fit into the tunnel of a human ear). The bird gathered golden treasures that he found in the house (and my mother was looking for them for years) and was curious about all we did with our hands (it became almost annoying to have him between the fingers nonstop or rocking on the edge of the book as one tried to read). He certainly charmed the villagers, but was also fast to judge and show it if he disliked someone or something. What was special with him was that he learned to observe us humans and adapt our behaviour to what he learned of life. He was for example clearly trying out our way to laugh, and it became comical when he used it in situations like the cats tailpulling game. Who knows what happened to him, one morning he was just gone...

There was life, but also death. On the farm the whole family used to participate in the slaughter. I didn´t enjoy it, but learned to approve it and it became a process for thoughts concerning order of precedence, metamorphose and materia. At some point the sudden kill just felt too abrupt, and I started to work with leftover skin, the knife and the camera to deal with deconstruction. It became important to feel the change that happened as the living breathing perfect creature became pieces with accurate value. The process continues, and will appear here as well.


A girl who´s name I can not recall at the moment recently reminded me through her book that our confrontations with animals lay the ground for our understanding of their moral value. For me working with skin also feels like becoming a chain in a tradition that works meaning into material. The experience is very subjective, and I´m deeply fascinated with the form that these subjective experiences take.
I haven´t managed to get rid of my curiosity, so I will ask you what circumstances and incidents have effected your relationship to animals, may it then be fish, bird, cat, frog, cow or wolf...
How did you end up here?

17 comments:

Anonymous said...

My oldest memory as a child is from my grandparents small farm in Kelduhverfi, Lindarbrekka. Its close to Ásbyrgi. They used to run the phone and postal service for that contry side. But they didnt have many animals since that wasnt their main job, to farm. But they did have a few chickens. And as I went with my grandmother to help her feed the chickens I saw that the eggs they had were out of reach, so I pused them closer, but they allways roled back out of the cages. Then my grandmother explaned to me that the eggs came from the chickens, and that they didnt eat them, we did. Amazing I thought. That evening, after dark, me and my sister thought that all the chickens could use some fresh air, and let them out. My grandmother spent the rest of the night chasing them in the dark... city children...

Klasu said...

Enpä tiedä sopiiko tämä tänne, mutta tuo eilinen oli kyllä maailman eniten perseestä ollut tapahtuma! Vaikka onkin surullinen, niin sopikoot tänne, koska nyt on kyllä eläin koskettanut ja vaikuttanut!

Eniten mua vaivaa se kun kaikki Topan lähiomais-ihmiset aina halas, tykkäs, rapsutteli, syötti herkkuja ja piti huolta... Sitten eräänä kauniina talvipäivänä lähdetään tallista kivalle porkkanaeväsretkelle luontoon. Mutta mitä tapahtuukaan? Hinataan kuopan reunalle ja jostain tulee vieras ihminen piikkinsä kanssa, eikä kukaan omaisista tee elettäkään puolustaakseen pahalta eläinlääkäriltä :( Vaivaa se, että jäikö Topan viimeiseksi muistoksi, että kaikki rakkaat petti!? :´(
Muutenkin on ikävä ja kaikki yhteensä tekee etten ole koskaan surrut ketään yhtä paljon. Vaikka isä, eno, muutama naapuri ja muuten tuttu on mennyt, niin ne on silti pystynyt ymmärtämään ja käsittelemään ja itkut ovat olleet lähinnä kirkossa, mutta tämä on kyllä vaikeata... En ole edes varma haluanko mitään lemmikkejä enää, kun tällaista tulee :(

Mutta on mulla taskussa jouhitupsu muistona! Teen siitä ehkä unensieppaajan, tai muuten vaan tupsukoristeen! :) Ja Liinakin oli saattamassa ja vietiin hänet eilen vielä Helsinkii ja samalla käytiin Kirkkonummella katsomassa "Vassua". Siitä oli tullut hieno tyttö ja sen virallinen nimi on nytten Timbiltá Frá Norrgrannas! :)

Anonymous said...

I might have told you this before, but it is an experience that influenced my way of looking on animals as food ever since. I think I must have been around 10 years old when my father on day came home with half a pig, just a pig cut in two halfs. I can not remember if I previous to this had any clear idea of where meat came from, but this day I found in a, to me, very drastic manner. I was not curious at all, I was devastated, looking the pig in the eye(only one, this was afterall half a pig) made me want to through up, as my parents cut up the half pig into minor pieces and put them in plasticbags, writing the name of the piece and the date and needly arranged it in the freezer. I promised myself not to eat it and told my mother, who in return promised to let me know when this particular pig was for dinner, because then I would only have potatoes. She probably often lied to me and said that these meatballs was made from another pig. This has haunted me ever since, you might call me a hypocrite and sure I am, but I, to this day, don't like eating animals I have seen before they turn into food. Maybe besides from fish which I have learned to eat with some delight, eventhhough I have seen it looking as a fish and even worked my self.
WalkWell vakre, Jan

Sara Tobiasson said...

Oh boy how those chickens must have appreciated city children as they headed for the woods of Ásbyrgi... :)
Now as you said this with eggs, and Jan talked about his encounter with the one-eyed pig, and I think of the people I know who have turned vegetarian or vegan or only eat meat and are discusted by the consistency of all vegetables, or eat as much meat and fat as possible as that was what our ancestors did, I wonder how we´re supposed to live in concern of our bodies. I mean, we dont have claws or sharp teeth. We don´t have 4 stomachs, but very long intestines. We haven´t had sugar or crops around for that long, but the body just deals with it, may it then show symptoms in the long run. Are we supposed to heat and prepare our food or not? Some of my friends become ill or start to smell rotten if they eat egg. Some can´t have milk (I think that is mainly because of the treatment of it, though.) Others go bad from gluten. And then there´s all these spontaneous feeling-related reactions...
The variety of what we put in our bodies is extraordinary. As Eva-Lotta has recently tried to convince me ( :) ) about a paleolithical approach to eating I´m just now wondering...

And then Klasu. Voin kuvitella että se tuntui petokselta, siltähän se näin luettuna kuulostaakin. Luulen että ympärillä olevat kokivat tekevänsä minkä näkivät parhaaksi. Eräs sanoi kerran että ero ihmisen ja eläimen kuoleman välillä on että eläessään ihminen tietää kuolevansa, kun taas eläin ei tiedosta sitä ennenkuin kuolee. Näinköhän...
Ei se luultavasti helpota oloasi, mutta sanonpa kuitenkin. Tavallaanhan imiset tekivät näin myös toisilleen esiisiemme aikana täällä pohjolassa, ja tästä itään. Pienyhteisöt päättivät siitä milloin yksilöstä oli enemmän haittaa kuin hyötyä yhteisölle. Kaikki tiesivät että näin tapahtuu. Jos esimerkiksi sairaasta oli tullut taakka hänen kunniaksi järjestettiin suuret pidot joissa syötiin ja juotiin ja muisteltiin kuluneita aikoja. Kestit päättyivät karkeasti ottaen kahdella tavalla. Joko elämänsä päättävä hyvästeli yhteisön vilkuttaen jäälautaltaan, tai sitten hänet surmattiin kuristamalla tai puukottamalla esim. hänen ollessa unessa. Vertaapa tätä nykyiseen eutanasia-keskusteluun.
Luulen että on hyvä ajatus että työstät Topasi tupsuun... Joudumme hyväksymään että energia ottaa uuden muodon, joskus myös tällaisella puuttumisella. Merkityksellistä on kuitenkin se minkälaiset jäljet jätämme toisiimme.
Hyvää uutta päivää ystävä. S.

Klasu said...

Moi!

Ja kiitti lohduksista! Arvostin niitä paljon! :) Tänään onkin jo ollut vähän parempi ja yllättävän nopeasti karmeat yksityiskohdat haalistuvat muistista. Säälittää myös, kun vasta vähän aikaa sitten rakenteli innolla sitä tallia ja luuli, että nyt tulisivat asiat ja tallipaikat A:lle kuntoon... Mutta ehkä tuo on nyt lähinnä omassa päässä oleva tunne ja oikeasti moni asia helpottuukin!!

Muuten mielenkiintoista tuo jäälautalla lähteminen ja se muu! Jostain syystä tuollainen on mennyt ohi omien korvien ja kaikki oli ihan uutta! Jostain intiaanien vuorille menemisestä on kylläkin kuullut.. Varmaankin ennen vanhaan on ollut helpompi tehdä tällainen itsaripäätös, kun tuo henkimaailma on ollut osa arkea ja on todellakin "tiennyt" pääsevänsä tuon puoleiseen!
Nykyään tällainen pienyhteisö istuisi kyllä hyvin nopeasti pidätettyinä! Merkillistä kyllä, ettei omasta kuolemasta saa nykyään päättää, jos on vaikka parantumattomasti sairas ja haluaisi päästä vaikkapa kivuista eroon! Merkillistä myös se, että miksi kuolema on niin surullinen tunne, vaikka se on yhtä luonnollista kuin syntymä!? Olen joskus tuuminut omia hautajaisia ja toivoisin, että niissä ihmiset pitäisivät hauskaa! Olisi joku tili, josta otettaisiin rahat syötäviin ja muuhun ohjelmaan. Sitten olisi vaikka sinetöity kirjekuori, jonka saisi avata vasta kuolinpäivänä. Siellä olisi kutsut vieraille, ohjeita ja kuka järjestää mitäkin... ja tietysti koordinaatit salaiselle pontikkakätkölle! ;) Ja sitten voisi olla filmi, johon olisi editoinut lempipaikkojaan ja asioitaan elämän varrelta, sekä itseään selostamassa niitä vieraille. Sitten vain filmi pyörimään ja bileet käyntiin ja kaikille jäisi paljon iloisempi muisto, kuin jostain nyyhkykahvitilaisuudesta! :D

Minä myös olen monta monituista kertaa tuuminut mitä näillä jyrsimillä ja suolistolla on tarkoitettu syötävän! Kaikenlaisia allergioita on, mutta miksei samat ole kaikilla? Myrkylliset kasvit ovat kyllä kaikille myrkyllisiä samalla tavalla, joten ehkä allergiat ovat tulleet lisäaineiden ja liialllisen puhtauden myötä, samoin kuin maitoallergia pastöroidun maidon myötä!? Toisin sanoen luonnonvalinta ei pysy vauhdissa mukana ja sopeuttamassa meitä tähän nykykulttuuriin!
Pilaantunut liha ja kala tuottaa myös ongelmia kaikille, joten raadonsyöjä ihminen ei ainakaan voi olla! Raa´astakin lihasta voi saada trikiinejä, joten kypsennys on suotavaa, mutta toisaalta tulen käyttö on kulttuurin myötä tullut juttu ja on näin luonnotonta. Toisaalta ehkä kulttuurin myötä tullutta kypsennystä on ollut olemassa riittävän kauan ja luonnonvalinta on ehtinyt sopeuttanut meidät tähän ja siksi raaka liha ei enää sovellukaan? Ainakin liha-allergia on harvinaista ja puhuu sen puolesta, että liha olisi ihmiselle sopivaa ravintoa..? Eettiset esteet lihan syönnille lienee kuitenkin paljolti kaupunkikulttuurin tuotosta. Ainakin jos ajattelee alkuasukkaita ja muita luonnonkansoja, niin lihansyönti on luonnollista.
Suurin osa kasviksistakin ovat allergia vapaita ja kaiken lisäksi soveltuvat ravinnoksi yhtä hyvin raakana, kuin kypsennettynäkin!...
Eipä tähän kysymykseen oikein täydellistä vastausta tunnu saavan, joten ehkä äiti on oikeassa sanoessaan, että kaikkea sopivasti!

Hauska harakka tarina muuten! :D Muistin lehdestä lukemani jutun jostain korpista tai variksesta, jonka avulla tutkijat yrittivät selvittää miten lintu osaa hyödyntää työkaluja. Siinä oli tehtävänä poimia rautalangasta tehdyllä koukulla herkkupala kuopasta, johon ei pelkällä nokalla yltänyt. Jostain syystä lintu menetti valmiin koukun , mutta sepä yllätti tutkijat! Se löysi lattialta pätkän toista rautalankaa ja taivutteli itselleen uuden koukun ja sai sillä ongittua herkkunsa! Viisaita ovat linnut! :)

Anonymous said...

Hey sara...
Just a question...are you coming to Iceland this year? and...remember all the foolish lovestories i told you??? and all the video crap we made? and the pictures??? ...and that you once said that you would send me some of it?? I don´t know...just remebering old times as i wonder ...you and me and lots of other people...that maybe we have forgotten about...and don´t matter...
send me please...cuz you matter to me...and i like the memories ;) of you and i
Hildan þín

Anonymous said...

Tak for din sms, ja The Hjärta og Smärta Ep er en fantastisk skive. Som du jo ved er Kent efter min mening et af de mest fantastiske band og det glæder mig at du har fået øjnene op for dem. Jeg mindes ellers at du ikke var særlig imponeret over dem, var det ikke en af dine søstre, der har først introduceret dig til dem?
I blandt føles det som Jag mot Världen, men folk som dig får mig at føle det mere som Vi mot Världen. Jeg mener ikke at vi skal kæmpe mod den, mere at den ikke er som os, ikke tænker, føler eller ønsker som os. Det er det der gør dig så værdifuld for mig, at jeg ikke er alene om at være anderledes. Måske er der mange derude, jeg har bara ikke mødt så mange. Men jeg har dig og det fylder mig med glæde.
Jonas kalder på mig, han er også syg, vi er alle, også pigerne og jeg, mere eller mindre BVARD.
WalkWell vakre, Jan

Sara Tobiasson said...

Kiva, Klasu! Tulen hautajaisiisi. Ja jos ehdin kuolla sinua ennen, saat syödä minut. Ja kääk, tai kraak, mikä harakka! Päihittää Vincentin kommervenkitkin.

Og Hilda mín. Ég skal fara í kafi og reyna ad finna myndirnar. Kanski er ég pínu gömul og gleymin, en madur gleymir ekki svona ástarsögur... :)Kossar og knús.

Jan. Om jag någon vacker dag lyckas locka dig såhär långt österut ska du få se att de inte är så fåtaliga, de som tänker, känner och önskar som vi. Jag tror du bara är mallplacerad just nu...
Om jag kunde skulle jag nu knyta om er hela högen med den största och varmaste gulröd-randiga yllehalsduk, kurera med vitlök, tranbär, honung och kärlek, och se till att den friska luften går hela vägen in i morgon. Men nu får det förbli en tanke. Krya på er, guld värda vänner i världen. -Sara

Klasu said...

Hyi yäk!! ...Sopisiko kuitenkin elävänä syöminen, tai että suolaan ensin ja harkitsen asiaa?
Tervetuloa kuitenkin hautajaisiini, jos minä olen se ensin ehtivä! Sinun tehtäväksi määräänkin toimia valvojana, joka huolehtii ettei kukaan rupea murehtimaan luonnollista asiaa! Niin ja muut kamat ja tavarat ja kaiken muun saat pitää, ellei omia perillisiä ole! Niin ja vielä -kummitellaanhan toisillemme, ennenkuin tavataan pilven reunalla?

Heh, suolaamisesta tulikin vielä mieleen juttu, jonka kaupunkilaistoimittajiin kyllästynyt edesmennyt naapurini Paul Andersson kertoi jollekin reportterille. Tuli puhetta hautaamisesta ja toimittajaa pohditutti mitä talvella tehtiin, kun pitäisi kaivaa ja maa on roudassa. Terävänä miehenä Paul sitten keksi, että ruumiit suolattiin kevättä odotellessa. Ja juttu jatkui, että roudan sulattua ruumiin ympärillä ollutta suolaa ei suinkaan heitetty arvokkaana tuontitavarana pois, vaan se käytettiin silakan suolaamiseen ja myytiin markkinoilla kaupunkilaisille! ;D

Anonymous said...

Elskulega Sara.
Bara ein stutt spurning hérna á kantinum, fékkstu mailið frá mér um daginn?

Varma hälsningar från Húsavíkgänget:)
Þórunn

Klasu said...

Piika-Tiina kertoi aamulla yhden varistarinan lisää! Jossain päin maailmaa varikset olivat oppineet liikennevalot ja että punaisen aikana ajoradalle voi huoletta viedä pähkinöitä, joiden kuoret autot murskaa vihreällä. Sitten taas punaisen aikana voi rauhassa syödä ja tuoda uusia murskattavaksi! :)

Nyt lähden taas metsätöihin. -paijaamaan eläviä puita ja kaatamaan kuolleiden runkoja (ruumiita) hyötykäyttöön! :D

K.

Anonymous said...

Hei Sara!

Kuulin Marilta, että olet ryhtynyt pitämään blogia. Kävin googlaamassa sinut esiin. Mahtavaa! Näin voi kuulla, mitä elämääsi kuuluu siellä saaressa :)

Where is Kelso? said...

At the end of last summer, in Þorsmörk, i started to herd a very young fulmar down the stream, with the hope of him reaching the sea, and safety from the skua and raven... Maybe. I must have looked crazy, running down the middle of the fast flowing river, waving my arms and shouting. Maybe. He tried to vomit on me. But had none left to give - or was too young, yet. In the end, he just stopped and faced me. He still had a strength in his eye, but his body was exhausted. So i picked him up, gently, and carried him for a while. He did not try to bite. He just rested, warm in my hands. And i took him to Króssá, where i set him on his way to the sea... I sometimes wonder how that little one fared...
Sara, your love and appreciation of the life and death of all creatures has affected this old bear in so many ways. It pleases me so to know you are somewhere, spreading this love.

Klasu said...

Tuu jo takaisin kirjoittamaan tai matkusta tänne! :) Tarttisin huolenpitäjää metsähommiin, koska pelkään koko ajan maahisten saattavan metsän peittoon!!
Ja kiva, kun tuo hemmo yllä käyttää kuvaa, niin minäkin sain idean pistää Klatu-peikon näytille :)

Seuraavaksi saunaan,
Heidå!

Klasu said...

Kovin on metsäpitoista ollut elämäni viime päivät. Puiden pätkimisen yhteydessä on huomio kiinnittynyt tikkojen koloihin asettamiin käpyihin! Ennen nuo kävyt eivät ole herättäneet sen suurempaa mielenkiintoa, mutta nyt olen kovasti tuuminut tuota tapaa... Tikka joko kovertaa itse sopivan kolon, tai käyttää valmista puussa olevaa vauriota. Olen tuuminut, että mistä tuo tapa tulee ja onko se valmiiksi ohjelmoitu tikan geeneihin, vai voiko tapa tulla perimätietona? Eli onko linnuillakin kulttuuria, jossa opitut taidot siirtyvät sukupolvelta toiselle?

Ja hei, myöhäiset naistenpäivä onnittelut teille tärkeille enkeleille!!

Sara Tobiasson said...

Henrika, mahtavaa! Sinua olenkin ajatellut! Saamattomuudessani vain olen ottamatta yhteyttä... Kuulin eilen Marilta vähän jotain siitä mitä saattaa tapahtua elossasi. Mutta kauhian mieluusti saa kertoa ite ja tulla tänne saareen tai kuinka ja miten vain. Mukava kuitenkin että pistäydyit! Tervetuloa toisenkin kerran! :)


And David. I have no difficulties imagining you doing something like that, may it then be crazy or not. I think I also told you about the skua. Trace-leaving similarities in that meeting, with strenght in the young birds eyes but behind them a broken body. It is as if those airborn and diving creatures are even more magical to deal with, - maybe because of our distance to those elements.
And "this old bear"...? It seems to me the bear is becoming less old and more polar for every day year that passes. Thank you. I´m happy about this, - contact.

Klasu. Ainakin joillain valailla esiintyy huikeidenkin menetelmien opetusta vanhemmilta nuorille juuri esimerkiksi ruoanhankinnan suhteen. Olettaisin että se on suhteellisen yleistä eläinmaailmassa. Oppivathan karitsatkin johtajalampaalta parhaat aidanalituspaikat...

Loser said...

Hmm..vilket språk ska jag skriva på? Det vore bäst att skriva på engelska så alla förstår men det verkar lite fult och främmande jämfört med de skandinaviska/nordiska jag får se här (Isländska särdeles vackert)..det känns som om de språken är närmare vår natur som jag i sin tur starkt förknippar med dig. Hmm..bla bla bla. Trött. Fast det är ju innehållet som är viktigast, iallafall.

Jag växte upp i stan och har inte så mycket erfarenhet av djur. Mina första månader bodde jag dock på en bondgård i Solf utanför Vasa. Där fanns ett föl, Rurik, som tydligen ofta hälsade på mig när jag låg i barnvagnen.

Senare i tonåren såg jag några bilder av Rurik och min barnvagn och kände en stark längtan att leta reda på hästen för att, om han ännu levde, återknyta vänskapsbandet mellan oss. Tanken på Rurik som medwurst gjorde mig också rätt ledsen..jag tänkte att en barndomsvän förtjänar ett bättre öde.

Barnsliga tankar, kanske. Som så många andra av mina idéer tog denna heller aldrig form utanför mitt eget huvud och jag återsåg aldrig hästen.

Via familjen har jag kommit i kontakt med en del hundar. Farmor köpte (usch, att man kan KÖPA en hund! Sjukt.) en labradorvalp då jag var sådär sju år gammal. Jenni var klok och kärleksfull, hon levde med oss i fjorton år. Jag var i Sverige då hon dog och begravdes, behövde inte konfronteras med hennes död.

Senare fick Mamma via jobbet ta hand om en ung hund som levt sitt första år i tråkiga förhållanden, instängd i en bur i en lada eller något i den stilen. Kim var en snäll men rastlös själ. Han förmådde inte hålla sig på gården, trots att han visste att det förväntades av honom. Gång på gång försvann han långa vägar på egna äventyr och fick ibland hämtas med bil då någon fått tag på honom inne i stan, två broar och flera kilometer bort. Kim var otroligt snabb och lättfotad! Jag cyklade flera gånger på långa länkar med honom, noga med att hålla kopplet så löst som möjligt och låta honom bestämma takten. Hans revir kunde ha spänt sig över vida marker..

Det var ett farligt liv men till min glädje fick han leva det som han ville. Han dog då en bil körde på honom på vägen nära vårt hus. Också då var jag i Sverige och behövde aldrig möta döden.

Kim uppfostrade sin ett eller två år yngre lekkompis, Fia. Hon hade tjockare päls och var lite klumpigare,stadigare byggd än Kim. Kim lärde Fia jaga sorkar och leka tafatt i vassen så att hon blev nästan lika snabb och vig som honom och fick något av den känsla för frihet han hade.

Jag älskar Fia för den hon är idag..kärleksfull och vis, frihetsälskande. Jag åker ibland på cykellänkar med henne precis som jag gjorde med Kim. Och jag önskar jag kunde ha henne lös på promenader i skogen som jag gjort förut men vågar inte bära ansvaret inför mina föräldrar om hon skulle lockas på villovägar av något djur eller bli påkörd av en bil.

Fia blev förresten inte ensam efter Kim dog utan fick en ny kompis, Ada. Ada är är en riktig kelgris och så hustam som en "vanlig" hundägare kan önska sig :-p Hon löper nu och jag tycker det är hemskt att det inte finns någon hanhund i närheten som kan ge henne utlopp för sitt naturliga behov.

Kan hundar känna frustration på samma sätt som vi människor då vi vill ha, men inte får?

Läste en gång om en hundbordell i Tyskland. Bra idé!

Annars så.. Jag är vegetarian, men inget vidare bra sådan. Jag äter ägg och dricker mjölk..men det är mest för att jag använder det till plättar, pannkakor och våfflor (som jag inte vill vara utan och inte blir lika goda utan sagda ingredienser) och för att jag är orolig för mitt kalciumintag. Ost och smör använder jag också för att ost och bröd är så arma gott.. :-( Jag har slutat äta fisk och räkor pga. odlingar och bottentrålning men det händer ibland att jag äter om det bjuds eller om jag är orolig för min egen hälsa (att jag inte får tillräckligt med näringsämnen i mig).

Min vegetarianism började då jag var 17 år gammal, inspirerad av en bok: "The way of the peaceful warrior"/"Den fredlige krigarens väg". Far trodde aldrig att det skulle hålla, tji fick han!

Om inte kvalitet, så iallafall mängd.. Nu är jag jättetrött och ska schlafen gehen så jag orkar upp till ekorrhjulet imorgon. Saknar dig och hoppas du mår bra. Har påskledigt snart men gissar att du själv semestrar på fastlandet då?