My mother suggested that it is a little unclear what I´m aiming at with all this. I´m not surprised... It´s too difficult to try to define this big lump of half thoughts at this point, so try to bear with me and my fuzziness.
I went for a walk wih 2 fine girls today, and I listened as the discussion led to a little attempt to define the value of animals in comparison to people. The girls agreed on that there is no difference, we are all of the same energy and it has the same value.
In ancient cultures the value of an animal and the relation to its soul had a somewhat different meaning than it has today. Especially the cultures around the big archetypes is intrigueing. One took responsibility of a harvested life, either the individual or the society, and that was the ground for the hole culture of ceremonys. Surely the precautions or rituals were done with the peoples profit in mind,(not to be punished, or to be favoured also in the future) but there was still a visible process. I guess I´m a little old fashioned in that way, and have difficulties accepting the way we consume in this highly developed modern life. This doesn´t mean that I would want this species to take steps backwards. I just feel it could be good to think about it. Well, I will. Good night.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
9 comments:
>Hej min Sara,...
Hvilken fantastisk idé,...???? men hvad er der sket, jeg troede ikke at du brugte en sådan sjællös skid mere end nödvendigt,... nej nej jeg beder ikke om en blodnæse, du er i övrigt også for langt væk til at være til fare...
Jeg glæder mig meget over dit tiltag og meget til at fölge med i dine tanker og håber jeg kan bidrage inspirerende til dit univers,....WalkWell vakre Sara,...Jan
Nåh nåh Jan, jag har väl aldrig hotat dig med någon blodnäsa. Blodplättar kanske, men knappast det heller. Det skulle ju ha krävt ett k a l a s, och några sådana minns jag inte.
Jo, jag har väl flera själlösa skitar i mitt liv... men man måste ju bara utnyttja dem bäst man kan. Sannerligen gott att veta att du finns där i andra ändan av tråden. Välkommen med, kära du.
Hej Sara!
Vilken spännande blogg!
Måste medge att din blogg bjuder in till grubbel! Så nu skall jag nog redogöra för en del av grubblerierna som du fick igång. En del har vi redan talat om tidigare...
En tid jobbade jag i ett (marint)ekotoxikologiskt laboratorium, där vi skulle utveckla celltest (i motsats till test på hela djur)på vilka miljögifter kan testas. En bra tanke. Men mitt jobb gick ut på att ta livet av öringar, ca 2 st/dag och samla in och odla deras leverceller. För att få fram en metod som skall spara på djurliv i framtiden... Ändå kändes det inte rätt. Och fiskrestarna var kontaminerade med kemikalier, så det ända som användes var levern. Är detta rätt? Det kändes inte rätt. Fast det fanns många där som var mindre pjoskiga än jag. Men det är väl därför jag hoppade av sedan och sysslar nu med helt annat.
En första tanke för den här gången, sparar flera tankar till en annan gång.
grubbliga Eva-Lotta
Hej, och en handskakning och ursäkta, att jag trängde in före värdinnan! :)
Mitt tillägg: Det har gått snett redan i det skedet då man har börjat använda kemikalier, som kan misstänkas vara farliga!!? Så med tanke på det, så är det inte rätt! Men igen om man tänker att någon försöker göra en god sak för att förbättra läget och måste offra djur till ett gott ändamål, så vet inte jag längre hur man borde tänka..?
En annan fråga: Har djur större rätt att döda varandra, än vad människan har att döda djur?
-Klas-
Prima att du också hittat in, Eva-Lotta! Bra att grillerna hålls i gång. Och Klas kommer med den grundläggande problmatiken. Jag kan gott förstå att det inte känns rätt när man i princip blir en länk i en av dessa människosläktets nödvändighetskonstrukioner. Vi har ju massor av dem, och skapar hela tiden nya. När vi har ett, måste vi ha ett annat, och för det andra måste vi ha det tredje, och för det tredje... Efter det sjunde tar man lite avstånd och kikar vad det blev att det hela. Måhända att man hamnar och plåstra lite innan man kan återgå till leken, men spännande är det.
Så vad kan vi lita på om inte instinkt och intuition..? Du har säkert valt rätt.
Bra att du tog upp det här med öringarna. Det var just tal om fiskar för några dagar sedan, när en av de lokala karlakarlarna satte ut gäddsaxar i en av de isbeklädda vikarna här. (Fotnot för dem som aldrig stött på grejen förr: gäddsaxar är fångstredskap som förses med ett bete, en strömming eller en bit fisk, och när gäddan försöker ta godbiten slår en fälla, sax, fast i den. Det handlar minsann inte om någon omedelbar död, men eftersom fiskar inte uppfattas som djur i ordets etikkrävande bemärkelse får det gå.) Diskussionen hängde ihop med prat om EU. Visst föstår jag ilskan över lantbruksförändringarna som satt in en efter en annan efter 1995, men det finns märkvärdiga attityder bakom svordomarna också. Det handlade alltså om de begränsade vårjaktsloven, om hur jägarna kände sig som bovar när de blev tvungna att skjuta sina fåglar i smyg, om all möjlig ohyra som man inte skulle få ta livet av för att någon EU-byrokrat tyckte synd om dem. Och än en gång bar sig frasen in genom örongångarna -"Dom ska int komma o säga hur vi ska sköta våra fåglar. Det har funnits ett system, och det har funkat bra."
Valjaktens come back i Island handlade om akkurat samma sak, -"Dom ska inte komma o säga vad vi får göra med våra valar." Så väl valar som fåglar är djur som flyttar enligt säsong. Vilken högre matematik tillämpar vi när vi säger våra valar? Eller våra fåglar? Eller min mark? Speciellt absurdt är det när det handlar om väsen i ett element där vi inte kan leva, som havet.
Nåja. Jag går en runda på gården, kollar m i n a stjärnor, och avslutar sedan dagen. Strålar, S.
Hej Sara och alla andra!
Vilken fin idé och tack för inbjudan hit. Satt just häromdan och fundera hur det är med dig ute i skärin.
Några ord om kemikalier och nödvändighetskonstruktioner:
Problemet med kemikalier är att människan inte alltid har vetat hur destruktiva de är, eller har åtminstone inte medgett det till en början. Så där som att man länge trodde att tobaksrökning är hälsosamt, och ifall någon skulle hitta på en sån produkt idag så skulle den ju aldrig bli godkänd.
Men eftersom de redan finns på marknaden, tar det länge att bli kvitt dem.
Jag tycker att det är fråga om samma sak som med nödvändighetskonstruktioner, som du kallade dem Sara, och diskussionen om "vår rätt att skjuta fåglar och fånga val". De flesta människor är inte färdiga att ifrågasätta sina värden och nästan tvångsmässiga vanor. De handlar som de gör, "eftersom man alltid gjort så här". Väldigt få är ens intresserade av att beskåda sitt inre genom att tänka igenom vad de tror på och varför, eller ännu mindre ifrågasätta dessa värden.
En värdediskussion innebär förstås att blotta sitt innersta inre och det är väl där som skon klämmer?
Det lustiga är, att de få gånger man faktiskt fått igång en sådan diskussion, har det faktiskt hänt att folk vaknat och gjort en nyvärdering av sin inre värld.
hm, jag hoppas att jag inte svamlar för mycket. Det är så sällan man uttrycker sig i skrift dessa dagar.
Gråhara grund flyter i den gassande februarisolen
Sara L
Nej men ser man på... Var hälsad, Sara Scharlakanröd! Du kommer med fullt förståeligt svammel med mycket sanning i.
Här ute i skären ser man detdär i barnen. Det är som med religion, - det ger trygghet att falla tillbaka på en färdig förklaring till hur allt ska vara när man får paketet i arv. Här i ösamhället kommer också rasism, homofobi, schauvinism och andra knutar åt att spännas när det finns så få alternativa attityder eller modeller till hands.
Jag minns hur de första filosofikurserna med professor Varto kändes i början av studietiden. Efter föreläsningarna led jag av rent fysiskt illamående, behov att spy. Cirklarna hade rubbats. Det som skedde i processen var suveränt, och det påminde än en gång om hur viktigt det är att det finns sådana människor som hjälper en att ifrågasätta sina "så-är-det-bara"n. Det var oerhört viktigt att få vara med om en sådan hjärnskakning...
Visst har du rätt i att vi har svårt att ifrågasätta våra värden, men jag tror också att vi är väldigt nära ett vägskäl. Vi kan inte undvika frågorna. De yngre generationerna växer upp med medvetenheten om människans skuld till radikala förändringar. Att lära oss ifrågasätta hör idag till vår grundutbildning. I vilken mån det verkligen sker konstruktiva processer återstår att se, men det är en spännande heterogen kultur som växer fram.
Tack för ditt inlägg Sara! Grejt att du e mé.
Hej igen!
Håller med om att största delen av allt detta med ”våra” fåglar och valar och traditioner hit och dit beror på att man helt enkelt inte tänker med eget huvud! Antingen vågar man inte tala om vad man tycker innerst inne, är inte intresserad av att tänka eller så har man bara inte kommit på att man borde tänka. Jag tittade lite på nätet om professor Varto och han verkade nog vara åtminstone till nytta om man inte har kommit på att man borde fundera grundligare på saker och ting… Kanske till och med stenhårda ”skärigåbbar” skulle kasta sin pansar, som skyddar mot nya tankar, om tex. Varto skulle gå omkring här och föreläste fram en början!? Jag är själv en skärigåbbe (obs! –tills vidare en UNG sådan!! :D ), och känner bra till hurdan kalabalik det skulle bli kring mig om jag började tala mot vår- och säljakt. Man skulle bli utkastad av sina ägna som en svikare! Och det tror jag att många andra också är redda över, om man börjat tänka med sitt samvete och innersta!
Jag vårjagade själv, när jag var liten pojk. Jag tyckte det var till och med roligt och spännande! Och visst var det det, när man steg upp mitt i natten (om man alls kunde sova!) för att först titta efter om vädret var passligt för ett äventyr ut till de yttersta bådarna. Sedan satte man på kaffe och åt morgonmål, medan tankarna satte redan i den lilla putput-båten på vägen ut! Efter det packade man med grejerna, som bestod av bössa, skjutskrin (ett litet skrin, i vilket man förvarade tidigare krut, hagel, hylsor och andra laddverktyg i, men nuförtiden bara färdiga patroner), vettar, kaffekorg, stövlar, kikare, dynor, täcken, åror (som man byggde vettaskåran av,,, alltså ett skydd, som gjorde att inte fåglarna såg en). Sedan for man över land och rodde med en liten eka över till kläppen, där putput-båten väntade inne i båthuset. Och jag kan berätta, att när resan ut egentligen hade börjat, så har det stannat kvar som en av de mest oförglömliga naturupplevelserna! Ibland kunde det vara full måne och ni kan tänka er hur fint det är att se månen spegla från den nattliga havsytan! Under resan funderade man ofta på sin farfar, som man aldrig hade träffat, att upplevde han lika när han åkte ut? Allting sipprade av nostalgi på något sätt! Framme vid havsbandet lastade man grejerna igen i ekan, som man hade på släp. Sedan ankrade man putput-båten en bit utanför och rodde iland med allt pick och pack. Vettarna lämnade man i ekan, för de skulle man ro ut nu. Efter att man hade igen lyckats ta sig i land trots de svallande dyningarna, som alltid finns långt ute på havet, och dragit upp ekan på det hala berget, så byggde man upp skåran. Sedan satte man sig bakom skåran och väntade på att fåglarna skulle komma och sätta sig vid vättarna. Under tiden kunde man dricka kaffe och äta smörgåsar, som mamma packat med. Även kunde man roa sig med att följa efter hur de nyfikna sälarna undrade vad för konstigt det skedde! :) Då och då kunde man också skjuta någon fågel, som man måste ro ut för att bärga före strömmen förde den allt för långt. Nog var allt detta väldigt fint att uppleva!
Det var ingenting att plocka upp stendöda fåglar från vattnet, men problem började det uppstå då man var tvungen att avliva skadskjutna och ”dåligt” döda! Då började man tycka synd om dem, när man såg dem i ögonen med sönderskjutna ben i vingarna och benen :( Ibland kunde ena ögat vara blodfyllt, då något hagel hade träffat passligt, men ändå var fågeln vid liv.. Sedan var det bara att försöka få livet av fågeln så fort som möjligt genom att slå den tex. mot ekans kant. Samtidigt tänkte man med tårar i ögonen hur illa det tog att bli slagen mot någon båtkant och hur rädd fågeln var! :( Det där gjorde, att man inte längre var så ivrig av att jaga!
Nu under sista åren har man börjat fundera, att är det verkligen någon vitts med det hela! Man kan ju fara ut på samma sätt utan att ha bössa med sig! Lika bra kan man följa farfars fotspår med en kamera! Egentligen har vårjakten varat under en ganska kort period i skärgårdsbornas historia! Varför är det då nu en sån hiskelig meteli om det med argument som tradition och som ett villkor att man över huvud taget vill bo kvar i skärgården? Jag förstår, att förr i världen var det viktigt att jaga för att överleva, men i dag har man nog tillgång till annan föda också! Eller man skaffar annan föda ändå och jakten har endast ett hobbyvärde. Och endast som hobbyvärde tycker jag att det är fel att skapa lidande och rädsla åt oskyldiga fåglar och annan vilt.
Men pusslet är enormt. Förr i världen, då tex. vårjakten hade överlevnadsvärde, så var man annars också självförsörjande. Man odlade sin egen potatis, plockade sina bär och ejderägg, fiskade sin fisk, fångade sin fågel och säl, mjölkade sin ko och slaktade sin får. Man behövde ingen utomstående föda, för man fick allt från naturen och sin egen omgivning. Detta belastade väldigt litet naturen jämfört med att man köper sin mat idag. Nuförtiden ringer man till butiken med en telefon, som är tillverkad av plast och andra industriprodukter. För att telefonen skall funka har man lagt ut kablar till hemmet eller till GSM –masterna. Kablarna och masterna är tillverkade någonstans och har belastat miljön under dessa processer med sina sidoprocesser. Butiken man ringer till har man också byggt för att vara en butik. Till det har man tillverkat en massa material, såsom takplåt, fönster, isoleringsmaterial, målfärg, betong, golvmatta, belysnings armatur, kassa apparater, kylaggregat,,,, ja. listan skulle bli oändligt långt, om man fortsatte. Dessutom kräver byggnaden hela tiden energi till belysning och uppvärmning. Sedan när man har beställt sina varor, så måste de transpårteras ut till holmen. (dessutom är varorna redan transporterade till butiken någonstans ifrån. Bananer växer inte i Finland!) Till det har man igen tillverkat industrianläggningar, som i sin tur har byggt bilen, som transporterar matpaketet till förbindelsebåten. Också förbindelsebåten är tillverkad någonstans och innehåller många andra industriprodukter, än bara en massa stålplåt! Så om man tänker sig vilket är bättre –att man beställer sin mat från butiken istället för att använda de lokala resurserna i form av tex. jakt och fiske, så tycker åtminstone jag att det sist nämnda ändå känns betydligt bättre för naturen! Samma system gäller förstås överallt där det bor människor. Städerna är ett annat problem i sig, för en Åbobo har inte möjlighet att skaffa sin mat från naturen. Därför borde städer inte finnas, om man tänker ekologiskt och hur det borde vara.
Jag tycker ändå synd om de stackars fåglarna, men om man tänker på det stora hela, så kunde det ändå kännas bättre att jaga, fiska och odla sin mat, än att man köper det! Hoppas ni förstod hur jag menade! :)
Nåja, halvfärdiga tankar har man själv också… Hoppas denna blogg hjälper till det också! :) Och fast man häver ur sig stora fina tankar, så inte bär man sig själv heller åt som ett helgon! Man brukar nog allt för mycket sådant som inte är bra för naturen. Man kör omkring med terränghjuling eller traktor och på sjön sparkar man sig fram med aktersnurra. Man talar i mobiltelefon och sist köpte man åt sig på båtmässan en elektronisk karta. Dessutom vill man resa och flyger utomlands… Inte är dessa apparater och fordon byggda utav trä, näver och bommul, utan man har gjort sig skyldig till att det lönar sig för industrin att framställa dessa i fortsättningen också! Men varför beter man sig så? För det första, så skulle man försvåra sitt liv jämfört med andra, om man nekade dessa bekvämlighetsprodukter åt sig själv! Om man har hört att någonting är uppfunnet, som underlättar livet, så visst är frestelsen stor! Nog grävde gubbarna förr diken med spadar, men vem ids göra det idag, då man vet att det finns grävmaskiner? Börjar man sträva mot ensam med allt i världen, så känner man sig faktiskt ensam! Kanske det skulle kännas lättare, om man hade en större och likatänkande grupp med sig som stöd? Och till det så tror jag också, att vi har kommit till ett vägskäl! Nuförtidens ungdom har börjat tänka mera ekologiskt, för man växer upp i en miljö, där tex. återanvändning är vardagligt! Ordet återanvändning var väl inte ens uppfunnet då man själv var liten, men i dag är det naturligt! Och när tv, tidningar och radio talar hela tiden om växthuseffekter och annat åt den annars också mera grönt tänkande ungdomen, så tror jag att det efter några generationer har vuxit fram en mycket miljötänkande människopopulation här och där och mera! :)
Klasu
mycket intiresno, tack
Post a Comment