Ha överseende med mig, du som inte förstår min mening. Det blir för mycket av ett projekt att växla till det internationella. Anteeksi, I´m sorry, Entschuldigung, Fyrirgefid 68 sinnum. Innan mörkret slukar Kelvinen behöver jag tala om gemenskap.

I helgen greppade arbetarhänderna sidenliven och dragspelsmusiken gav takt åt natten. Jägarna bjöd till fest. De tinningar vars spänningar speglats i varandra under årtionden snuddade, och skaran vaggade motsols genom rummet. Det var varmt, och det var varmt. Samlingen såg ut att stå varandra nära, alla av samma kött och blod. Vardagen med expertis på hur grannen borde sköta sitt liv, överblicken över alla fel och brister, gruffet och den långsamt frätande avundsjukan var som bortblåsta. Vi var ett. Men när morgonen grydde i en annans bädd var den andre nog kanske igen den andre.

I kväll vid skymningstider kokade en saknande kvinna mustig anarkistgryta och talade om gemenskapen, och dess avsaknad. Det handlade mest om bristen på känsla av att skapa något tillsammans. Litet senare smög jag försenad in på körövning och sjöng "O, älska mig, min kära, och låt mig så få ljuvligt livet prisa..." Övningen avrundades med "-Will you still need me, will you still feed me, when I´m sixty four?"

När musiken tystnat ringde en av mina modiga och klarpannade elever och talade om hur det känns att leva för andra. För denna tonåring tycktes livet brutalt handla om att överleva och leva upp till förväntningar, och det verkade lättare att inte vakna till en ny morgon. Jag gjorde ett småpatetiskt försök att få henne att inse att livet visst handlar om mer än att överleva, och att de spår hon lämnar i människorna kring sig varje dag har betydelse. Liknande tankar idisslade broder god och jag igår under vår vandring genom vassen. Han var betagen av denna unga klarsynthet, något som han sällan upplevde sig greppa. Han talade om ett dis för sin egen syn. Han beskrev hur suddet skingrades i klimaxet orgasmen, men bara för ett ögonblick.
Det kändes som om vi i den stunden såg hur vi färdats från ungdomens isklara öppenhet in i något som sällan innehöll sådan kraft, passion eller sårbarhet. Långsamt höll vi på att bli vuxna, i gott och ont.

Tor-Björn Hägglunds fritt översatta ord landar här: "Livet är en resa från den allomfattande samhörigheten med livets givare till den yttersta ensamheten och upplösningen." För många skinnlager sedan när solen sjönk nedan om Kinnarfjöll sa Jan lågmält något i stil med "Det finns inget annat att vara rädd för än rädslan i sig". Ändå, mitt i all denna gemenskap märker jag att jag oroar mig för att inte känna gemenskap. Jag får mig själv att tro att jag inte känner gemenskap, och jag saknar de människor jag uppfattar som mina. Det jag i själva verket gör är väl då medvetna steg mot ensamheten och upplösningen. Att välja gemenskap är en tanke baserad på vi och de.
För att en annan skall bli ett med mig behöver jag bara lyssna och höra. Men då verkligen Höra, - utan rädsla, utan förutfattade meningar. Och utan expertis.